solkatten

Efter en mycket lång dag som bland annat innefattade en 1 1/2 timmes färd med en Lincoln limousin under snurriga omständigheter var vi då äntligen framme i Santa Cruz. Vi hade hittat en kille på Couchsurfing som inte var hemma, men gärna lånade ut sitt hem till oss ändå. Han hade enligt instruktionerna lämnat sin bakdörr öppen. Eller inte. Sam var tvungen att ÅLA sig in genom en till synes omöjlig glipa i ett badrumsfönster för att komma in. Mitt i natten. Nåväl. Nu bor vi i denna lilla fina stuga, två kvarter från stranden.



Santa Cruz är dock väldigt off season just nu. Det är DÖTT på gatorna. Nöjesfältet och den berömda boardwalken är öppen, men bara hälften av attraktionerna.



Imorgon bär det av till Santa Monica för nya äventyr.

Nu - en Brandy och iväg för att testa det förmodligen icke-existerande nattlivet.

Och så var dagen för att lämna San Francisco till slut kommen. Mot Yosemite National Park! Vi bodde i non heated tent cabins vilket i klartext betydde att sova i minusgrader.



Men med dubbla sovsäckar och mössor gick det rätt bra. Matrummet hade mjuka soffor och en eld där man kunde värma sina stackars frusna tår. Alla fyra åkte vi på förkylningar, men det var det värt. Yosemite var allt jag hade hoppats på, plus lite till. Som Sverige vill vara om vintern ungefär, plus vattenfall och galna klippor. Vi hade strålande sol och snö i dagarna tre.



All mat och ALLT som överhuvudtaget kunde påminna björnarna om att bryta sig in (mat, dricka, parfymerade produkter) var vi tvungna att låsa in i bear lockers utanför tälten. Tydligen har björnar till och med tagit sig in i tält för så lite som OÖPPNADE vattenflaskor. Väldigt intressant att ligga om nätterna och höra på prasslet runt om tältet och fundera på vad man kan ha tänkas glömt ta ut. Inte blev det bättre av att folk frekvent rapporterade om björnar de sett vid duschrummet, toaletterna, mellan tälten om nätterna och så vidare. Sista natten hörde jag faktiskt en björn skaka om ett bear locker och besviket lunsa därifrån när han inte kunde nå godsakerna. Lite besviken var jag dock över att lämna parken utan att ha sett en enda liten björnrackare (dock en hel del tvättbjörnar).

Om dagarna gick vi på galna utflykter. Vattenfall och gigantiska träd och vykortsvackra landskap.


Seqouia-träden är ganska stora. Runt tretusen år var detta träd.

Nyårsafton spenderades på Awanhee, det lyxigaste hotellet i Yosemite, där man kan få en svit för 5000 dollar natten. Vi hittade en fest där vi kunde räkna ner sekunderna till det nya året. Att folk betalade 300 dollar för sina biljetter till festen och hade galablåsor och smoking bekom oss inte, och ingen kastade ut oss.



GOTT NYTT ÅR!

Vi kom till San Francisco, firade jul på ett väldigt mysigt hostel. Jag lade våra presenter under den gemensamma granen. Det var varsitt paket från Sams mamma och ett från mina föräldrar.



Sen åt vi middag som man måste innan klappöppningen. Lax och potatis. Väldigt gott och skönt att slippa alla skinkor och köttbullar. OCh så presentöppning!



Av mamma och pappa fick jag bland annat en nyckelring i form av en femtioöring. Av Sams mamma fick jag en pin med en kiwi och en tröja med Nya Zeelands nationalsång i form av Nya Zeeland och texten "I call New Zealand home". May the best parents win the fight.

Amerikanska juldagen firades med en promenad till stranden och lite klippklättring.



Vidare till underbara San Francisco som jag redan har berättat om.



San Francisco var kul. Väldigt kul.

Bloggandet är inte direkt i sin högform. Detta beror inte på bristande motivation utan noll tillgång till internet. De senaste dagarna har varit intensiva. Vi börjar med elefantsälarna (eller hur det nu kan bli i översättning). På väg till San Francisco stötte vi nämligen på dessa bjässarna:



Först låg de bara på stranden och latade sig. Vi fruktade att de var döda. Vissa var mer söta än andra.



 Sen blev det betydligt mer action!



Hannarna började slåss för dominans på stranden. De morrade, slogs och bet varandra som om det gällde livet, vilket det förmodligen också gjorde. Januari är tydligen den månaden då det gäller att visa vem som är alfahannen. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur det hade sett ut om samma schema gällde för människor. Januari: killarna slåss för att sse vem som är starkast och får alla tjejer. Mars: Tjejerna anländer. Bäbis-tillverkandet börjar. Detta sker ju liksom mer utspritt i människovärlden. Om jag lyckas med konststycket att lägga upp en video så ska ni få se när två hannar nästan sliter varandra i stycken.

Vi skulle ha stannat i tva dagar eller sa. Jag har just vaknat efter min sjatte natt i San Francisco. Det sager kanske lite om den har staden. Det finns vansinnigt mycket att gora.

Vi har: firat julafton med lax och julgran i Marin Highlands, strosat pa legendariska hippiegatan Height, sjungit pa ledmotivet till Huset Fullt (hela tiden), gatt i sjukt manga backar, liftat over Golden Gate Bridge, sett huset dar "The sweetest thing" ar inspelad, shoppat obskyra bakverk i Chinatown, spelat biljard, varit pa imponerande Alcatraz, spelat arkadspel fran atronhundratalet, gatt pa "the world's crookedest street" - Lombard Street, atit customized Ben & Jerry-glass (peanutbutter cookiedough & 7 layer coconut) och mycket mycket mer.

Nu bar det av till Yosemite dar vi ska plaga vara stackars ben med annu mer vandring, en smarre chock for vader som har levt ett amerikanskt liv i fyra manader. Jag tvivlar pa att de har internet dar...

Nu är det bråda dagar. Måste packa ihop allt jag äger innan klockan sju imorgon bitti då Chris och Jules kommer och hämtar upp oss för juläventyr. Först bär det av mot San Francisco där vi planerar att fira jul i en närbelägen nationalpark. Sen blir det city life och så Yosemite National Park och SNÖ i ett par dagar.

Jag är förberedd. Köpte just en Steve Madden-dunjacka för fem dollar. Dock får jag gå i gympaskor eftersom jag är för snål för att köpa ett par vinterskor som endast ska användas i tre dagar. Vi ska bo i "non heated tent cabins" i Yosemite vilket jag misstänker kan bli lite småkallt. Jaja, man är ju viking. Nu - tillbaka till packningen. Vi ses i San Francisco!

Det var instruktionerna for festen. Jag klippte sonder min bodyboard och alade mig i den. Jag tror inte att jag nagonsin har varit pa en markligare fest, inte bara pa grund av folks outfits.



Gruppfoto framfor jultrad

Visst är jag lite bortskämd med mina vanligtvis sjuttioen kvadrat. Att sova i ett vardagsrum i en hälften så stor lägenhet var ju nästa steg. Nu bor vi två på denna yta:



Jag kan inte låta bli att fundera över vad nästa steg kan tänkas bli. Sova stående?

nyss var det ungefär halva kvar. men ja, är det inte julchokladtårtor så är det kaffebönor eller croissanter eller blåbärsmuffins.

Man åker till en plats på andra sidan jorden där den egentligen enda reella faran är jordskalv. Och vad händer? Skåne passar på att få stora skälvan! När jag läser högt ur artiklar om folk som vaknar av dunsar och förstörda pepparkakshus skrattar Sam. Han kommer från Nya Zeeland, som ligger mitt i en sån där jordbävnings-skarv.

http://www.youtube.com/watch?v=sLEWx_UJsCA

Först tar man på sig matchande inverterade outfits. Sedan hittar man ett grymt ställe downtown med duell-pianon och en stämning som inte går av för hackor. Man beställer Big Ass Beer.



När man inte längre tycker att det är en pinsam idé att önska en låt för fullsatt publik sprintar man upp på scenen och gör just det.



I väntan på att ens låt ska spelas går man upp på scenen och dansar. Utan att skämmas det minsta såklart. För man har leopardbyxorna på! Man har klarat skolan! Man är oövervinnlig! Ungefär som en student på ett flak som skrålar om lyckliga dagar.



Så småningom är det dags för ens sång. Då hoppar man glatt upp på pianot och sjunger med.



Dagen efter vaknar man och säger till Sanna: "Dansade vi verkligen på scenen? Gjorde jag verkligen en TIGER WALK på pianot?"

Oh well. School's out. Kanske för alltid.

Ja då var det alltså dags att lämna mitt fina Ocean Beach. Flyttar hem till Sam ett par dagar innan vårt lilla Yosemite-äventyr. Detta betyder att vi har alla våra ägodelar, en dubbelsäng och ett skrivbord på en yta av cirka åtta kvadratmeter, om ens det. Man skulle kunna säga att det är rätt trångt. Att klaga på att det var litet i OB är ett hån mot detta rum. Det går till exempel inte att öppna dörren om man vill plugga samtidigt. Och det vill Sam, eftersom han har sina sista finals imorgon och övermorgon. Men -  utanför dörren står ett julträd som vi "lånade" från Old Town och dekorerade mitt i natten.



För övrigt är det mesta i det här huset rätt upp och ner. Köket är fullt med rockringar, det är alltid någon vaken och någon som sover och till ytterdörren finns inga nycklar, för det är ingen som någonsin skulle få för sig att låsa dörren. Ännu mer hippie än OB alltså, hur nu det är möjligt.



Jag ska nog trivas här.

Jag tyckte att kursen Kreativt skrivande var flummig. Det var innan jag hade läst Experimental writing. Klassen har, som jag tidigare berättat, fungerat som någon typ av gruppterapi. Folk gråter, pratar sex, skriver dikter till varandra, filmar sina äkta män när de pratar om sin Aspbergers, talar ut om sina värsta rädslor och så vidare. Vi har gått runt campus med glowsticks och försökt undvika hundar samtidigt som vi jagat efter ledtrådar, vi har ätit brownies, sett på en film om museét för omöjliga saker och lekt apokalyps. Men det har inte bara varit flum. Det har också varit den i särklass mest utmanande kurs jag någonsin har tagit; jag har fått slita som ett djur, men jäklar vad jag har lärt mig.

Så här såg prototypen till mitt slutprojekt ut:


Slutversionen blev en ännu mer avancerad kreation som bestod av bland annat skruvar, muttrar, en bortbänd minutvisare och symboler i silver. Det är vad jag kallar Experimental writing.

Ett kapitel har nått sitt slut. På tisdag flyttar jag från Ocean Beach, min ljuva hemvist de senaste tre och en halv månaderna. Jag kommer att sakna strandpromenader, den helekologiska affären, leenden och skateboards, solnedgångarna från taket, frukostar på pation, middagar på heltäckningsmattan, weedlukt, havsluft, knäppgökar till grannar och tyskar till grannar. Jag kommer inte att sakna den totala avsaknaden av privatliv som uppstår när man bor i ett vardagsrum i en pytteliten lägenhet.



Vart ska jag då flytta? I någon vecka kommer jag att bo i Sams hus, bland rockringar, bongos och DJ-bås. Sen bär det av på en liten Kalifornisk upptäcksfärd; Yosemite National Park, San Francisco och LA. På det följer en liten föräldravecka i San Diego och efter det bär det iväg på det stora äventyret: Mexico, Centralamerika och Kuba. Where ever I lay my hoodie and my computer, that's my home.

eftersom blogg.se hade vänligheten att skriva ett välkomst-meddelande så slipper ju jag visserligen göra det. men ändå. nu kör vi igen, förhoppningsvis utan försvunna kommentarer, struliga sidladdningar och allt annat som metrobloggen bjöd på.

VÄLKOMMEN!