solkatten

Vi skulle ha stannat i tva dagar eller sa. Jag har just vaknat efter min sjatte natt i San Francisco. Det sager kanske lite om den har staden. Det finns vansinnigt mycket att gora.

Vi har: firat julafton med lax och julgran i Marin Highlands, strosat pa legendariska hippiegatan Height, sjungit pa ledmotivet till Huset Fullt (hela tiden), gatt i sjukt manga backar, liftat over Golden Gate Bridge, sett huset dar "The sweetest thing" ar inspelad, shoppat obskyra bakverk i Chinatown, spelat biljard, varit pa imponerande Alcatraz, spelat arkadspel fran atronhundratalet, gatt pa "the world's crookedest street" - Lombard Street, atit customized Ben & Jerry-glass (peanutbutter cookiedough & 7 layer coconut) och mycket mycket mer.

Nu bar det av till Yosemite dar vi ska plaga vara stackars ben med annu mer vandring, en smarre chock for vader som har levt ett amerikanskt liv i fyra manader. Jag tvivlar pa att de har internet dar...

Nu är det bråda dagar. Måste packa ihop allt jag äger innan klockan sju imorgon bitti då Chris och Jules kommer och hämtar upp oss för juläventyr. Först bär det av mot San Francisco där vi planerar att fira jul i en närbelägen nationalpark. Sen blir det city life och så Yosemite National Park och SNÖ i ett par dagar.

Jag är förberedd. Köpte just en Steve Madden-dunjacka för fem dollar. Dock får jag gå i gympaskor eftersom jag är för snål för att köpa ett par vinterskor som endast ska användas i tre dagar. Vi ska bo i "non heated tent cabins" i Yosemite vilket jag misstänker kan bli lite småkallt. Jaja, man är ju viking. Nu - tillbaka till packningen. Vi ses i San Francisco!

Det var instruktionerna for festen. Jag klippte sonder min bodyboard och alade mig i den. Jag tror inte att jag nagonsin har varit pa en markligare fest, inte bara pa grund av folks outfits.



Gruppfoto framfor jultrad

Visst är jag lite bortskämd med mina vanligtvis sjuttioen kvadrat. Att sova i ett vardagsrum i en hälften så stor lägenhet var ju nästa steg. Nu bor vi två på denna yta:



Jag kan inte låta bli att fundera över vad nästa steg kan tänkas bli. Sova stående?

nyss var det ungefär halva kvar. men ja, är det inte julchokladtårtor så är det kaffebönor eller croissanter eller blåbärsmuffins.

Man åker till en plats på andra sidan jorden där den egentligen enda reella faran är jordskalv. Och vad händer? Skåne passar på att få stora skälvan! När jag läser högt ur artiklar om folk som vaknar av dunsar och förstörda pepparkakshus skrattar Sam. Han kommer från Nya Zeeland, som ligger mitt i en sån där jordbävnings-skarv.

http://www.youtube.com/watch?v=sLEWx_UJsCA

Först tar man på sig matchande inverterade outfits. Sedan hittar man ett grymt ställe downtown med duell-pianon och en stämning som inte går av för hackor. Man beställer Big Ass Beer.



När man inte längre tycker att det är en pinsam idé att önska en låt för fullsatt publik sprintar man upp på scenen och gör just det.



I väntan på att ens låt ska spelas går man upp på scenen och dansar. Utan att skämmas det minsta såklart. För man har leopardbyxorna på! Man har klarat skolan! Man är oövervinnlig! Ungefär som en student på ett flak som skrålar om lyckliga dagar.



Så småningom är det dags för ens sång. Då hoppar man glatt upp på pianot och sjunger med.



Dagen efter vaknar man och säger till Sanna: "Dansade vi verkligen på scenen? Gjorde jag verkligen en TIGER WALK på pianot?"

Oh well. School's out. Kanske för alltid.

Ja då var det alltså dags att lämna mitt fina Ocean Beach. Flyttar hem till Sam ett par dagar innan vårt lilla Yosemite-äventyr. Detta betyder att vi har alla våra ägodelar, en dubbelsäng och ett skrivbord på en yta av cirka åtta kvadratmeter, om ens det. Man skulle kunna säga att det är rätt trångt. Att klaga på att det var litet i OB är ett hån mot detta rum. Det går till exempel inte att öppna dörren om man vill plugga samtidigt. Och det vill Sam, eftersom han har sina sista finals imorgon och övermorgon. Men -  utanför dörren står ett julträd som vi "lånade" från Old Town och dekorerade mitt i natten.



För övrigt är det mesta i det här huset rätt upp och ner. Köket är fullt med rockringar, det är alltid någon vaken och någon som sover och till ytterdörren finns inga nycklar, för det är ingen som någonsin skulle få för sig att låsa dörren. Ännu mer hippie än OB alltså, hur nu det är möjligt.



Jag ska nog trivas här.

Jag tyckte att kursen Kreativt skrivande var flummig. Det var innan jag hade läst Experimental writing. Klassen har, som jag tidigare berättat, fungerat som någon typ av gruppterapi. Folk gråter, pratar sex, skriver dikter till varandra, filmar sina äkta män när de pratar om sin Aspbergers, talar ut om sina värsta rädslor och så vidare. Vi har gått runt campus med glowsticks och försökt undvika hundar samtidigt som vi jagat efter ledtrådar, vi har ätit brownies, sett på en film om museét för omöjliga saker och lekt apokalyps. Men det har inte bara varit flum. Det har också varit den i särklass mest utmanande kurs jag någonsin har tagit; jag har fått slita som ett djur, men jäklar vad jag har lärt mig.

Så här såg prototypen till mitt slutprojekt ut:


Slutversionen blev en ännu mer avancerad kreation som bestod av bland annat skruvar, muttrar, en bortbänd minutvisare och symboler i silver. Det är vad jag kallar Experimental writing.

Ett kapitel har nått sitt slut. På tisdag flyttar jag från Ocean Beach, min ljuva hemvist de senaste tre och en halv månaderna. Jag kommer att sakna strandpromenader, den helekologiska affären, leenden och skateboards, solnedgångarna från taket, frukostar på pation, middagar på heltäckningsmattan, weedlukt, havsluft, knäppgökar till grannar och tyskar till grannar. Jag kommer inte att sakna den totala avsaknaden av privatliv som uppstår när man bor i ett vardagsrum i en pytteliten lägenhet.



Vart ska jag då flytta? I någon vecka kommer jag att bo i Sams hus, bland rockringar, bongos och DJ-bås. Sen bär det av på en liten Kalifornisk upptäcksfärd; Yosemite National Park, San Francisco och LA. På det följer en liten föräldravecka i San Diego och efter det bär det iväg på det stora äventyret: Mexico, Centralamerika och Kuba. Where ever I lay my hoodie and my computer, that's my home.

eftersom blogg.se hade vänligheten att skriva ett välkomst-meddelande så slipper ju jag visserligen göra det. men ändå. nu kör vi igen, förhoppningsvis utan försvunna kommentarer, struliga sidladdningar och allt annat som metrobloggen bjöd på.

VÄLKOMMEN!