Belize, man.
Slow down. Det ar de forsta orden som moter oss i Caye Caulker, Belize. Detta ar precis som jag tanker mig Jamaica, minus valdet. Reggaen ar overallt, hela tiden. Att ta sig fran en punkt till en annan tar dubbelt sa langt tid som man tror, oavsett stracka. The locals skrattar at en om man gar for fort. "Slow down, is someone chasing you girl?" Vad som helst ar vart att starta ett samtal om. Allt far ta sin tid.
Vita strander, palmer och turkost vatten - Belize ar precis vad jag onskade mig.
Foton kommer, lita pa det. Ett litet problem ar att jag har lamnat min laddare nagonstans, men det loser sig sakerligen. No problems.
Vita strander, palmer och turkost vatten - Belize ar precis vad jag onskade mig.
Foton kommer, lita pa det. Ett litet problem ar att jag har lamnat min laddare nagonstans, men det loser sig sakerligen. No problems.
Palenque
Sjalva staden ar inte sa mycket att skryta om, men om man tar sig ut mot de beromda ruinerna (de storsta och mest imponerade I Mexico, enligt entusiaster) sa finns dar en liten djungelby med ett par cabana-hostal och en restaurang dar ett live-mariachi-band underhaller om kvallarna.
Och ja, jag maste erkanna att ruinerna faktiskt var sevarda och riktigt haftiga, speciellt eftersom det hela ackompanjerades av vral (jag overdriver inte) fran aporna I djungeln alldeles intill. Sam kunde naturligtvis inte lata bli att klattra pa en ruin som inte skulle klattras pa (men det fanns faktiskt inga skyltar!) och vi var extremt nara att bli utslangda av en bister vakt. Jag, som alltid foraktat kvinnor som grater krokodiltarar for att fa sin vilja fram, sag hela dagens planer ga I kras (detta var cirka tio minuter efter vi hade kommit in I tempelomradet) och pressade fram ett par tarar. “Por favor, senor, vi ska inte klattra mer, jag lovar”. Han konstaterade sammanbitet I sin lilla walkie-talkie till sakerhetsvakterna att “la nina esta triste” – “flickan ar ledsen” och sa var saken biff. Highfive bakom nasta knut och sa fortsatte vi upptacksfarden pa lagre nivaer.
Bilden som nastan fick oss utslangda
Idag (tisdag) har vi tillbringat dagen plaskandes och hoppandes vid ett par imponerande vattenfall. Det kanns lite som om det ar Asien all over again – tempel och vattenfall – men vi har bestamt att vi bara ska se Tikal I Guatemala ocksa, sen far det vara nog med ruiner.
WOHO!!
Sa imorgon bar det av mot Flores, en liten stad som ar en o I en sjo I norra Guatemala. Darifran ska vi se Tikal och sedan fortsatta mot Belize. Efter att ha tillbringat manga kvallar med att forsoka klura ut hur den har resan egentligen ska se ut har vi antligen kommit fram till en preliminar plan.
Den ser ut sa har: Efter Tikal: Belize, andas ut och ligga pa beachen (min forfragan, eller snarare mitt krav). Inga tempel. En och annan snorkeltur kanske.
Ner genom Guatemala och Honduras ( I praktiken bara en kort stund I varje land) for att na Nicaragua som ar det land vi bagge helst vill se. Ingen aning om vad veckorna I Nicaragua kan tankas omfatta, nagon kanske har tips?
Sa smaningom ner till San Jose, Costa Rica, dar vi tar flyget (snabbare och billigare) till Cancun och Yucatan (Tulum! Isla de Mujeres!) I en vecka eller sa. Sedan Cancun-Havanna och huvudattraktionen KUBA I en manad!! Har tankte vi campa och lifta eftersom landet ar dyrt men sa sakert att det ar lojligt at det och de dessutom har organiserade liftningssystem. Det blir strander, mojitos, salsa och vad mer nu landet har att bjussa pa.
I mitten pa april ar det sa dags for mig att komma hem till min praktik och da tar jag planet hem till Stockholm fran Cancun (betydligt billigare an att flyga via Bahamas till Florida, eftersom man inte kan flyga direkt till USA fran Cuba, och sen ta sig upp till New York som originalplanen var).
Har I Palenque ar myggorna fulla med dengue fever och pa toaletten finns en spindel stor som en handflata. Det ar valdans fint att vara I naturen, men jag maste anda erkanna att jag ser fram emot Belizes vita strander.
Och ja, jag maste erkanna att ruinerna faktiskt var sevarda och riktigt haftiga, speciellt eftersom det hela ackompanjerades av vral (jag overdriver inte) fran aporna I djungeln alldeles intill. Sam kunde naturligtvis inte lata bli att klattra pa en ruin som inte skulle klattras pa (men det fanns faktiskt inga skyltar!) och vi var extremt nara att bli utslangda av en bister vakt. Jag, som alltid foraktat kvinnor som grater krokodiltarar for att fa sin vilja fram, sag hela dagens planer ga I kras (detta var cirka tio minuter efter vi hade kommit in I tempelomradet) och pressade fram ett par tarar. “Por favor, senor, vi ska inte klattra mer, jag lovar”. Han konstaterade sammanbitet I sin lilla walkie-talkie till sakerhetsvakterna att “la nina esta triste” – “flickan ar ledsen” och sa var saken biff. Highfive bakom nasta knut och sa fortsatte vi upptacksfarden pa lagre nivaer.
Bilden som nastan fick oss utslangda
Idag (tisdag) har vi tillbringat dagen plaskandes och hoppandes vid ett par imponerande vattenfall. Det kanns lite som om det ar Asien all over again – tempel och vattenfall – men vi har bestamt att vi bara ska se Tikal I Guatemala ocksa, sen far det vara nog med ruiner.
WOHO!!
Sa imorgon bar det av mot Flores, en liten stad som ar en o I en sjo I norra Guatemala. Darifran ska vi se Tikal och sedan fortsatta mot Belize. Efter att ha tillbringat manga kvallar med att forsoka klura ut hur den har resan egentligen ska se ut har vi antligen kommit fram till en preliminar plan.
Den ser ut sa har: Efter Tikal: Belize, andas ut och ligga pa beachen (min forfragan, eller snarare mitt krav). Inga tempel. En och annan snorkeltur kanske.
Ner genom Guatemala och Honduras ( I praktiken bara en kort stund I varje land) for att na Nicaragua som ar det land vi bagge helst vill se. Ingen aning om vad veckorna I Nicaragua kan tankas omfatta, nagon kanske har tips?
Sa smaningom ner till San Jose, Costa Rica, dar vi tar flyget (snabbare och billigare) till Cancun och Yucatan (Tulum! Isla de Mujeres!) I en vecka eller sa. Sedan Cancun-Havanna och huvudattraktionen KUBA I en manad!! Har tankte vi campa och lifta eftersom landet ar dyrt men sa sakert att det ar lojligt at det och de dessutom har organiserade liftningssystem. Det blir strander, mojitos, salsa och vad mer nu landet har att bjussa pa.
I mitten pa april ar det sa dags for mig att komma hem till min praktik och da tar jag planet hem till Stockholm fran Cancun (betydligt billigare an att flyga via Bahamas till Florida, eftersom man inte kan flyga direkt till USA fran Cuba, och sen ta sig upp till New York som originalplanen var).
Har I Palenque ar myggorna fulla med dengue fever och pa toaletten finns en spindel stor som en handflata. Det ar valdans fint att vara I naturen, men jag maste anda erkanna att jag ser fram emot Belizes vita strander.
San Cristobal de Las Casas
(yes, for nograknade spansktalande sa saknas det en liten fjong over a:et I Cristobal, men eftersom jag skriver pa Sams dator sa finns det inte lyxdetaljer som fjongar och de kara svenska beprickade bokstaverna. Ibland rattar den aven narbeslaktade svenska ord till dess engelska motsvarighet, sa om det helt plotsligt ar inslangt engelska ord ar det inte jag som haller pa att bli Victoria Silvstedt, utan bara datorn som har lite kul…)
Sa forflyttade vi oss alltsa pa en EXTREMT skumpig och svangig resa (vaknade flera ganger halvvags till taket) till det okanda omradet Chiapas. Zapatisterna som slass for Maya-indianernas rattigheter har tappat stod hos folket de senaste aren, men fortfarande syns manga spar. Pa marknaderna saljs balaklavor med ELZN-broderier (Zapatisternas organization) och sma bevapnade dockor. Vissa vagar ska man undvika for att inte bli machete-ranad av Zapatista-rebeller, och det later ju sadar kul. Speciellt nar man faktiskt sympatiserar med manga av deras asikter.
Har bodde vi hos couchsurfing-entustasterna Mark och Roland (forsoker envetet hitta couchsurfare som faktiskt vuxit upp I Mexico, men det ar svarare). Spelade det grymma och valdigt beroendeframkallande spelet Jungle Speed och at middag hemma hos Kate som ar pa vag att starta en tidning om vad som hander I San Cristobal. Efter att ha traffat en hel del manniskor som prisade staden Palenques ruiner och djungel bestamde vi oss for att gora slag I saken: mot Palenque.
Sa forflyttade vi oss alltsa pa en EXTREMT skumpig och svangig resa (vaknade flera ganger halvvags till taket) till det okanda omradet Chiapas. Zapatisterna som slass for Maya-indianernas rattigheter har tappat stod hos folket de senaste aren, men fortfarande syns manga spar. Pa marknaderna saljs balaklavor med ELZN-broderier (Zapatisternas organization) och sma bevapnade dockor. Vissa vagar ska man undvika for att inte bli machete-ranad av Zapatista-rebeller, och det later ju sadar kul. Speciellt nar man faktiskt sympatiserar med manga av deras asikter.
Har bodde vi hos couchsurfing-entustasterna Mark och Roland (forsoker envetet hitta couchsurfare som faktiskt vuxit upp I Mexico, men det ar svarare). Spelade det grymma och valdigt beroendeframkallande spelet Jungle Speed och at middag hemma hos Kate som ar pa vag att starta en tidning om vad som hander I San Cristobal. Efter att ha traffat en hel del manniskor som prisade staden Palenques ruiner och djungel bestamde vi oss for att gora slag I saken: mot Palenque.
Oaxaca
Mjukstart. Eller nja, att knata over gransen till det mytomspunna Tijuana, ta flyget till Mexico City och tillbringa natten pa ett iskallt flygplatsgolv kan val knappast raknas som mjukstart. Men nar planet till Oaxaca sankte sig over dimholjda och nyvakna falt som omgardade en liten vacker stad visste jag att det skulle bli en bra start. Vi blev kara I Oaxaca redan fran forsta borjan, hungriga och osovda som vi var. Har hade man hort alla skrackhistorier om Mexico (fast mest Tijuana da) hela hosten och sa landar man I en puttenuttig stad med ett litet torg, fargglada hus, glada manniskor och barn som jagade duvor I solskenet.
Forsta natten tillbringades I en cabana, en liten trastuga, pa taket till ett hostal (se ovan). Sedan fick vi tag pa Rebecca fran couchsurfing (www.couchsurfing.com om konceptet inte ar bekant…) och spenderade nastfoljande natter hemma hos fyra amerikanska tjejer. Staden var mysig nog I sig for att strova runt I ett par dagar, men vi tog oss ocksa ivag till Monte Alban, ett gang ruiner som var lite sadar halvintressanta. Trots att det var drygt fyra ar sedan jag var vid Angkor Wat sa finns det fortfarande nagot I mig som jamfor allt med de imponerande tempelresterna I Kambodjas djungler. Oaxaca har som resten av de sodra delarna av Mexico en lang och inte helt okomplicerad politisk historia. Det var valdigt svart att tanka sig demonstrationerna dar flera personer dog for bara nagra ar sedan I denna lilla fridfulla stad.
I jakt pa bussbiljetter snubblade vi in I en restaurang dar en passionerad mariachi-konsert pagick mitt pa blanka dagen. Vi var inte sena att bestalla Coronas och joina spektaklet. Sangaren blev overfortjust och borjade till allas gladje intervjua oss och mina knackiga spanska svar fick alla att jubla: “Suecia. Woohooo!” Sa smaningom hittade vi I alla fall bussbiljetter till nasta destination, San Cristobal de Las Casas, och for ivag pa en liten natt tolvtimmarresa.
Forsta natten tillbringades I en cabana, en liten trastuga, pa taket till ett hostal (se ovan). Sedan fick vi tag pa Rebecca fran couchsurfing (www.couchsurfing.com om konceptet inte ar bekant…) och spenderade nastfoljande natter hemma hos fyra amerikanska tjejer. Staden var mysig nog I sig for att strova runt I ett par dagar, men vi tog oss ocksa ivag till Monte Alban, ett gang ruiner som var lite sadar halvintressanta. Trots att det var drygt fyra ar sedan jag var vid Angkor Wat sa finns det fortfarande nagot I mig som jamfor allt med de imponerande tempelresterna I Kambodjas djungler. Oaxaca har som resten av de sodra delarna av Mexico en lang och inte helt okomplicerad politisk historia. Det var valdigt svart att tanka sig demonstrationerna dar flera personer dog for bara nagra ar sedan I denna lilla fridfulla stad.
I jakt pa bussbiljetter snubblade vi in I en restaurang dar en passionerad mariachi-konsert pagick mitt pa blanka dagen. Vi var inte sena att bestalla Coronas och joina spektaklet. Sangaren blev overfortjust och borjade till allas gladje intervjua oss och mina knackiga spanska svar fick alla att jubla: “Suecia. Woohooo!” Sa smaningom hittade vi I alla fall bussbiljetter till nasta destination, San Cristobal de Las Casas, och for ivag pa en liten natt tolvtimmarresa.
And the hummingbirds will keep humming...
Jaha ni. Nu är en intensiv men väldigt trevlig familjevecka till ända och det börjar barka åt resande igen. Om ett par dagar beger vi oss ner till Mexico, med trolleyn och till fots som det ser ut nu.
Det här med internet är det nog sisådär med runt om i centralamerika. Därför har denna blogg en väldigt oviss framtid. Kanske kommer det nya inlägg varje dag. Kanske är detta det sista jag skriver. Kanske blir det veckorapporter, kanske hittar jag ett annat medium för reseberättelserna.
Vi ses i Mexico, här eller någon annanstans.
Det här med internet är det nog sisådär med runt om i centralamerika. Därför har denna blogg en väldigt oviss framtid. Kanske kommer det nya inlägg varje dag. Kanske är detta det sista jag skriver. Kanske blir det veckorapporter, kanske hittar jag ett annat medium för reseberättelserna.
Vi ses i Mexico, här eller någon annanstans.
Vara varm och sova gott.
Sitter i Santa Monica framför en brasa med schack och Ben&Jerrys Chubby Hubby i ett obeskrivligt grymt hus just nu. Det är en mycket fin omväxling från slitna soffor, nätter på hallgolv och badrum som inte blivit städade på år (ingen överdrift). Idag har vi varit på Rae's restaurant, där Alabama och Clarence äter paj i True Romance; en sann upplevelse för en True Romance-sucker som mig.
Imorgon åker vi tillbaka till San Diego. Då blir det vaccinering, familjehäng och bilförsäljning på schemat.
Imorgon åker vi tillbaka till San Diego. Då blir det vaccinering, familjehäng och bilförsäljning på schemat.
Ghost town
Efter en mycket lång dag som bland annat innefattade en 1 1/2 timmes färd med en Lincoln limousin under snurriga omständigheter var vi då äntligen framme i Santa Cruz. Vi hade hittat en kille på Couchsurfing som inte var hemma, men gärna lånade ut sitt hem till oss ändå. Han hade enligt instruktionerna lämnat sin bakdörr öppen. Eller inte. Sam var tvungen att ÅLA sig in genom en till synes omöjlig glipa i ett badrumsfönster för att komma in. Mitt i natten. Nåväl. Nu bor vi i denna lilla fina stuga, två kvarter från stranden.
Santa Cruz är dock väldigt off season just nu. Det är DÖTT på gatorna. Nöjesfältet och den berömda boardwalken är öppen, men bara hälften av attraktionerna.
Imorgon bär det av till Santa Monica för nya äventyr.
Nu - en Brandy och iväg för att testa det förmodligen icke-existerande nattlivet.
Santa Cruz är dock väldigt off season just nu. Det är DÖTT på gatorna. Nöjesfältet och den berömda boardwalken är öppen, men bara hälften av attraktionerna.
Imorgon bär det av till Santa Monica för nya äventyr.
Nu - en Brandy och iväg för att testa det förmodligen icke-existerande nattlivet.
Yo for Yosemite!
Och så var dagen för att lämna San Francisco till slut kommen. Mot Yosemite National Park! Vi bodde i non heated tent cabins vilket i klartext betydde att sova i minusgrader.
Men med dubbla sovsäckar och mössor gick det rätt bra. Matrummet hade mjuka soffor och en eld där man kunde värma sina stackars frusna tår. Alla fyra åkte vi på förkylningar, men det var det värt. Yosemite var allt jag hade hoppats på, plus lite till. Som Sverige vill vara om vintern ungefär, plus vattenfall och galna klippor. Vi hade strålande sol och snö i dagarna tre.
All mat och ALLT som överhuvudtaget kunde påminna björnarna om att bryta sig in (mat, dricka, parfymerade produkter) var vi tvungna att låsa in i bear lockers utanför tälten. Tydligen har björnar till och med tagit sig in i tält för så lite som OÖPPNADE vattenflaskor. Väldigt intressant att ligga om nätterna och höra på prasslet runt om tältet och fundera på vad man kan ha tänkas glömt ta ut. Inte blev det bättre av att folk frekvent rapporterade om björnar de sett vid duschrummet, toaletterna, mellan tälten om nätterna och så vidare. Sista natten hörde jag faktiskt en björn skaka om ett bear locker och besviket lunsa därifrån när han inte kunde nå godsakerna. Lite besviken var jag dock över att lämna parken utan att ha sett en enda liten björnrackare (dock en hel del tvättbjörnar).
Om dagarna gick vi på galna utflykter. Vattenfall och gigantiska träd och vykortsvackra landskap.
Seqouia-träden är ganska stora. Runt tretusen år var detta träd.
Nyårsafton spenderades på Awanhee, det lyxigaste hotellet i Yosemite, där man kan få en svit för 5000 dollar natten. Vi hittade en fest där vi kunde räkna ner sekunderna till det nya året. Att folk betalade 300 dollar för sina biljetter till festen och hade galablåsor och smoking bekom oss inte, och ingen kastade ut oss.
GOTT NYTT ÅR!
Men med dubbla sovsäckar och mössor gick det rätt bra. Matrummet hade mjuka soffor och en eld där man kunde värma sina stackars frusna tår. Alla fyra åkte vi på förkylningar, men det var det värt. Yosemite var allt jag hade hoppats på, plus lite till. Som Sverige vill vara om vintern ungefär, plus vattenfall och galna klippor. Vi hade strålande sol och snö i dagarna tre.
All mat och ALLT som överhuvudtaget kunde påminna björnarna om att bryta sig in (mat, dricka, parfymerade produkter) var vi tvungna att låsa in i bear lockers utanför tälten. Tydligen har björnar till och med tagit sig in i tält för så lite som OÖPPNADE vattenflaskor. Väldigt intressant att ligga om nätterna och höra på prasslet runt om tältet och fundera på vad man kan ha tänkas glömt ta ut. Inte blev det bättre av att folk frekvent rapporterade om björnar de sett vid duschrummet, toaletterna, mellan tälten om nätterna och så vidare. Sista natten hörde jag faktiskt en björn skaka om ett bear locker och besviket lunsa därifrån när han inte kunde nå godsakerna. Lite besviken var jag dock över att lämna parken utan att ha sett en enda liten björnrackare (dock en hel del tvättbjörnar).
Om dagarna gick vi på galna utflykter. Vattenfall och gigantiska träd och vykortsvackra landskap.
Seqouia-träden är ganska stora. Runt tretusen år var detta träd.
Nyårsafton spenderades på Awanhee, det lyxigaste hotellet i Yosemite, där man kan få en svit för 5000 dollar natten. Vi hittade en fest där vi kunde räkna ner sekunderna till det nya året. Att folk betalade 300 dollar för sina biljetter till festen och hade galablåsor och smoking bekom oss inte, och ingen kastade ut oss.
GOTT NYTT ÅR!
Julafton
Vi kom till San Francisco, firade jul på ett väldigt mysigt hostel. Jag lade våra presenter under den gemensamma granen. Det var varsitt paket från Sams mamma och ett från mina föräldrar.
Sen åt vi middag som man måste innan klappöppningen. Lax och potatis. Väldigt gott och skönt att slippa alla skinkor och köttbullar. OCh så presentöppning!
Av mamma och pappa fick jag bland annat en nyckelring i form av en femtioöring. Av Sams mamma fick jag en pin med en kiwi och en tröja med Nya Zeelands nationalsång i form av Nya Zeeland och texten "I call New Zealand home". May the best parents win the fight.
Amerikanska juldagen firades med en promenad till stranden och lite klippklättring.
Vidare till underbara San Francisco som jag redan har berättat om.
San Francisco var kul. Väldigt kul.
Sen åt vi middag som man måste innan klappöppningen. Lax och potatis. Väldigt gott och skönt att slippa alla skinkor och köttbullar. OCh så presentöppning!
Av mamma och pappa fick jag bland annat en nyckelring i form av en femtioöring. Av Sams mamma fick jag en pin med en kiwi och en tröja med Nya Zeelands nationalsång i form av Nya Zeeland och texten "I call New Zealand home". May the best parents win the fight.
Amerikanska juldagen firades med en promenad till stranden och lite klippklättring.
Vidare till underbara San Francisco som jag redan har berättat om.
San Francisco var kul. Väldigt kul.
Var ska jag börja?
Bloggandet är inte direkt i sin högform. Detta beror inte på bristande motivation utan noll tillgång till internet. De senaste dagarna har varit intensiva. Vi börjar med elefantsälarna (eller hur det nu kan bli i översättning). På väg till San Francisco stötte vi nämligen på dessa bjässarna:
Först låg de bara på stranden och latade sig. Vi fruktade att de var döda. Vissa var mer söta än andra.
Sen blev det betydligt mer action!
Hannarna började slåss för dominans på stranden. De morrade, slogs och bet varandra som om det gällde livet, vilket det förmodligen också gjorde. Januari är tydligen den månaden då det gäller att visa vem som är alfahannen. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur det hade sett ut om samma schema gällde för människor. Januari: killarna slåss för att sse vem som är starkast och får alla tjejer. Mars: Tjejerna anländer. Bäbis-tillverkandet börjar. Detta sker ju liksom mer utspritt i människovärlden. Om jag lyckas med konststycket att lägga upp en video så ska ni få se när två hannar nästan sliter varandra i stycken.
Först låg de bara på stranden och latade sig. Vi fruktade att de var döda. Vissa var mer söta än andra.
Sen blev det betydligt mer action!
Hannarna började slåss för dominans på stranden. De morrade, slogs och bet varandra som om det gällde livet, vilket det förmodligen också gjorde. Januari är tydligen den månaden då det gäller att visa vem som är alfahannen. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur det hade sett ut om samma schema gällde för människor. Januari: killarna slåss för att sse vem som är starkast och får alla tjejer. Mars: Tjejerna anländer. Bäbis-tillverkandet börjar. Detta sker ju liksom mer utspritt i människovärlden. Om jag lyckas med konststycket att lägga upp en video så ska ni få se när två hannar nästan sliter varandra i stycken.
