Oaxaca
Mjukstart. Eller nja, att knata over gransen till det mytomspunna Tijuana, ta flyget till Mexico City och tillbringa natten pa ett iskallt flygplatsgolv kan val knappast raknas som mjukstart. Men nar planet till Oaxaca sankte sig over dimholjda och nyvakna falt som omgardade en liten vacker stad visste jag att det skulle bli en bra start. Vi blev kara I Oaxaca redan fran forsta borjan, hungriga och osovda som vi var. Har hade man hort alla skrackhistorier om Mexico (fast mest Tijuana da) hela hosten och sa landar man I en puttenuttig stad med ett litet torg, fargglada hus, glada manniskor och barn som jagade duvor I solskenet.
Forsta natten tillbringades I en cabana, en liten trastuga, pa taket till ett hostal (se ovan). Sedan fick vi tag pa Rebecca fran couchsurfing (www.couchsurfing.com om konceptet inte ar bekant…) och spenderade nastfoljande natter hemma hos fyra amerikanska tjejer. Staden var mysig nog I sig for att strova runt I ett par dagar, men vi tog oss ocksa ivag till Monte Alban, ett gang ruiner som var lite sadar halvintressanta. Trots att det var drygt fyra ar sedan jag var vid Angkor Wat sa finns det fortfarande nagot I mig som jamfor allt med de imponerande tempelresterna I Kambodjas djungler. Oaxaca har som resten av de sodra delarna av Mexico en lang och inte helt okomplicerad politisk historia. Det var valdigt svart att tanka sig demonstrationerna dar flera personer dog for bara nagra ar sedan I denna lilla fridfulla stad.
I jakt pa bussbiljetter snubblade vi in I en restaurang dar en passionerad mariachi-konsert pagick mitt pa blanka dagen. Vi var inte sena att bestalla Coronas och joina spektaklet. Sangaren blev overfortjust och borjade till allas gladje intervjua oss och mina knackiga spanska svar fick alla att jubla: “Suecia. Woohooo!” Sa smaningom hittade vi I alla fall bussbiljetter till nasta destination, San Cristobal de Las Casas, och for ivag pa en liten natt tolvtimmarresa.
Forsta natten tillbringades I en cabana, en liten trastuga, pa taket till ett hostal (se ovan). Sedan fick vi tag pa Rebecca fran couchsurfing (www.couchsurfing.com om konceptet inte ar bekant…) och spenderade nastfoljande natter hemma hos fyra amerikanska tjejer. Staden var mysig nog I sig for att strova runt I ett par dagar, men vi tog oss ocksa ivag till Monte Alban, ett gang ruiner som var lite sadar halvintressanta. Trots att det var drygt fyra ar sedan jag var vid Angkor Wat sa finns det fortfarande nagot I mig som jamfor allt med de imponerande tempelresterna I Kambodjas djungler. Oaxaca har som resten av de sodra delarna av Mexico en lang och inte helt okomplicerad politisk historia. Det var valdigt svart att tanka sig demonstrationerna dar flera personer dog for bara nagra ar sedan I denna lilla fridfulla stad.
I jakt pa bussbiljetter snubblade vi in I en restaurang dar en passionerad mariachi-konsert pagick mitt pa blanka dagen. Vi var inte sena att bestalla Coronas och joina spektaklet. Sangaren blev overfortjust och borjade till allas gladje intervjua oss och mina knackiga spanska svar fick alla att jubla: “Suecia. Woohooo!” Sa smaningom hittade vi I alla fall bussbiljetter till nasta destination, San Cristobal de Las Casas, och for ivag pa en liten natt tolvtimmarresa.
Kommentarer
Trackback
