matagalpa
Efter att ha fatt nys om att Matagalpa I norra Nicaragua firar sin arsdag med pompa och stat varje alla hjartans dag bestamde vi oss genast for att aka dit. Redan igar borjade festligheterna. Som de enda gringosarna fick vi extremt mycket uppmarksamhet, speciellt Sam med sina skolosa fotter vackte manga glada miner. Kopandes enchiladas fick vi plotsligt fotoblixtar I ansiktet och blev varse en entusiastisk kameraman som dokumenterade vart kop och fragade om han fick en intervju med mig, trots att jag forklarade hur dalig min spanska var. Det hela skulle tydligen sandas I “television nacional”, jajaman. Jag forsokte tjanstvilligt svara pa de fragor jag forstod sa gott jag kunde och med jamna mellanrum vettskramd av hogljudda fyrverkerier maste jag ha varit en lustig syn. Naval. Vi fick vara enchiladas och ol som dracks med michelinadas (?), en blandning av citronsaft, chili och salt. Later forskrackligt, men blir battre och battre for varje ol (som allt annat). Ett mariachiband underholl och de lokala kidsen dansade glatt med.
Idag tankte vi att vi skulle vara aventyrliga och forsokte komma till en kaffefarm som vi hade hort talas om. Vi hoppade pa en chickenbus (regionalbussarna I Centralamerika, gamla skolbussar fran USA som ar ommalade I vilda och glada farger, spelar oronbedovande hog musik och absolut aldrig raknas som fulla) och kom mirakulost nog till ett vagskal dar det pastods att en av de dammiga grusvagarna snart skulle ta oss till Finca Ponderosa. Vi gick och gick.
Nar vi efter cirkus fyra kilometer nadde vart mal var de enda som motte oss tva glada hundar. Hur mycket vi an ropade och visslade sa fanns dar inga agare. Istallet borjade vi prata med deras granne Herman, som visade sig vara en fortjusande liten gubbe som dessutom pratade knackig men forstaelig engelska. Bingo!
Han visade oss runt pa sina agor bland bonor, bananer och mangotrad och gav oss bade sockerror och mandariner att smaska pa. Vi gosade med dagsgamla kycklingar, diskuterade politik (med Herman, inte med kycklingarna) och lovade att komma nasta gang vi ar I Nicaragua sa att hans fru kan laga kyckling at oss (med stor sannolikhet en av de vi gosade med).
Ikvall ar det kroning av Miss Matagalpa, spanningen stiger!
Idag tankte vi att vi skulle vara aventyrliga och forsokte komma till en kaffefarm som vi hade hort talas om. Vi hoppade pa en chickenbus (regionalbussarna I Centralamerika, gamla skolbussar fran USA som ar ommalade I vilda och glada farger, spelar oronbedovande hog musik och absolut aldrig raknas som fulla) och kom mirakulost nog till ett vagskal dar det pastods att en av de dammiga grusvagarna snart skulle ta oss till Finca Ponderosa. Vi gick och gick.
Nar vi efter cirkus fyra kilometer nadde vart mal var de enda som motte oss tva glada hundar. Hur mycket vi an ropade och visslade sa fanns dar inga agare. Istallet borjade vi prata med deras granne Herman, som visade sig vara en fortjusande liten gubbe som dessutom pratade knackig men forstaelig engelska. Bingo!
Han visade oss runt pa sina agor bland bonor, bananer och mangotrad och gav oss bade sockerror och mandariner att smaska pa. Vi gosade med dagsgamla kycklingar, diskuterade politik (med Herman, inte med kycklingarna) och lovade att komma nasta gang vi ar I Nicaragua sa att hans fru kan laga kyckling at oss (med stor sannolikhet en av de vi gosade med).
Ikvall ar det kroning av Miss Matagalpa, spanningen stiger!
Kommentarer
Trackback
