Copan Ruinas, Honduras
Efter en busstur ner till trakiga lilla Punta Gorda och en natt pa ett av deras enda hostal lag var langsta dag av resande framfor oss. Vi startade med en battur till Guatemala; efter att ha fatt pressenningar over oss och vart bagage borjade vi ana orad. Och mycket riktigt, den lilla baten flog runt som en vante darute pa oppet hav och nar alla hade slutat skratta hysteriskt borjade folk be till gud och se oroade uit istallet. Men fram kom vi, och hoppade pa en buss mot Chiquimula. Tack och lov stotte vi pa en kvinna som bodde I Copan och papekade hur viktigt det var att stampla passet, nagot vi helt hade missat. En snabb taxitur tillbaka till immigrationskontoret och sa var det fixat.
I Chiquimula hade vi egentligen planerat att stanna en natt, men kvinnan, som hette Lea, och hennes dotter Sara skulle hela vagen over gransen samma kvall sa vi hakade pa. Intjoffade I en minibuss som tydligen aldrig kan vara for full tog vi oss sakta men sakert mot den Honduranska gransen. Val dar visade det sig att det var stromavbrott och gransen var svagt upplyst av stearinljus. Fullpackad med vaskor tog jag mitt forsta steg in I Honduras ratt ner I ett lerigt stendike. Inte en idealisk start direkt, men jag kommer I alla fall fa ett minnesvart arr pa knaet. Efter gransen vantade Leas man och han korde oss hela vagen till Copan.
Copan Ruinas ar en liten sot stad med kullerstensgator som bygger sitt kandisskap pa en hop mayaruiner. Efter att ha spenderat en regnig heldag I hangmatta med varm choklad spetsad med kaffelikor hade vi raknat med att ta sjubussen vidare mot huvudstaden Tegucigalpa, men vi sov oss igenom det blygsamma alarmet fran min klocka och ser idag fram emot en solig dag I staden. Kanske det blir ruiner, kanske vi tar oss till nagon av de varma kallor som finns I narheten…
I Chiquimula hade vi egentligen planerat att stanna en natt, men kvinnan, som hette Lea, och hennes dotter Sara skulle hela vagen over gransen samma kvall sa vi hakade pa. Intjoffade I en minibuss som tydligen aldrig kan vara for full tog vi oss sakta men sakert mot den Honduranska gransen. Val dar visade det sig att det var stromavbrott och gransen var svagt upplyst av stearinljus. Fullpackad med vaskor tog jag mitt forsta steg in I Honduras ratt ner I ett lerigt stendike. Inte en idealisk start direkt, men jag kommer I alla fall fa ett minnesvart arr pa knaet. Efter gransen vantade Leas man och han korde oss hela vagen till Copan.
Copan Ruinas ar en liten sot stad med kullerstensgator som bygger sitt kandisskap pa en hop mayaruiner. Efter att ha spenderat en regnig heldag I hangmatta med varm choklad spetsad med kaffelikor hade vi raknat med att ta sjubussen vidare mot huvudstaden Tegucigalpa, men vi sov oss igenom det blygsamma alarmet fran min klocka och ser idag fram emot en solig dag I staden. Kanske det blir ruiner, kanske vi tar oss till nagon av de varma kallor som finns I narheten…
Kommentarer
Trackback
